Det där med kräsna barn, igen
Sexåringen: Vad blir det för mat?
Jag: Spagetti med köttfärssås
Sexåringen: Mmm! Det är min favoritmat.
Jag: Jaha, vad bra.
Under middagen när sexåringen lassat upp en skogshuggarportion:
- Jag gillar inte spagetti med köttfärssås!
Hon äter en tugga spagetti och smakar inte ens på köttfärssåsen.
45 minuter efter att vi dukat undan:
- Jag är hungrig! Vad blir det för kvällsmat?
Alltså... Vad i %&@#!?!
- Det blir det du lämnade på tallriken vid middagen.
- Men jag vill ha smörgås!
- Det kan du få när du ätit upp maten om du fortfarande är hungrig.
Resultat: Hon åt upp maten, tog en portion till och ville inte ha smörgås efteråt.
Men så blev det tjaffs i morse över frukten hon skulle ha med till skolan.
- Vad finns det för frukt?
- Äpple och banan.
- Jag vill ha riskaka.
- Vi har inte riskakor. Du får välja mellan äpple eller banan.
- Då vill jag ha vindruvor.
- Du får välja mellan äpple eller banan.
- Men åååh... Jag gillar inte det!
- Vad synd! Men då kan du välja en ändå och ta med så kan du ge till en kompis som har glömt frukt.
- Jag tar väl äpple då! Men jag tänker INTE ge bort. Jag ska äta det själv!
Jahapp, okej.
Svär inombords över bortskämda ungar 😁
Hennes pappa är annars sådan att han hade stannat på vägen till skolan och köpt en ask vindruvor. Men då sexåringens mamma tycker att hon är odrägligt bortskämd och avskyr att ha dessa konflikter varenda dag har hon bett mig att stampa hårt i golvet och säga ifrån. Och det gör vi. Eller jag iallafall.